tojatoja

I Torsdags hade vi programträning på skolan, vi var 8st som skulle rida LC:2 och få så mycket hjälp som möjligt med de olika momenten efter man ridit programmet.
Jag fick en skakig början, jag skulle ha kandar och rida program. De andra som red med kandar skulle inte rida programmet men jag skulle göra både och. Så jag fick tilldelat ett kandar som visade sig absolut inte passa på Gospel. Och Gospel är redan sen innan väldigt krånglig att tränsa och extremt rädd om sitt högra öra, så att försöka tränga på ett alldeles för litet kandar var ju inte en hitt.
Tillslut kom vi fram till att det går bara Inte, vi gav oss och jag (20min sen) springer iväg och hämtar det vanliga bettet.
Väl ute i ridhuset hade jag ca 20min på mig att rida fram tills jag skulle köra igenom programmet för åsa. Vilket inte kändes alls bra.
Det började med att jag kände mig extremt stressad och fann ingen ro i min ridning, jag blev instabil och hård istället för konsekvent och förutseende.
Jag blev smått blind för vad som väntade när jag annars brukar kunna känna på gospel när han tänker slå sig fri.
Hursom så gick jag in på banan med en häst som inte gav efter för hand/bett/skänkel på höger sida utan gjorde motstånd såfort jag försökte använda mig utav högertygel.
Efter jag ridit programmet som inte gick Helt åt Fanders så fick åsa hjälpa mig rida igenom honom åt höger ordentligt utan att tappa vänsterbog. Det gick givetvis Toppen, eftersom jag Alltid rider bra när Åsa tittar.
Jag måste verkligen känna att jag kan rida bra utan att någon står och kollar eller hjälper mig, utan att jag tar initiativ och förlitar mig på mina kunskaper. Rider lika bra som jag alltid gör! :)